Super Retro Bros årsmöte 2012 är precis klart! Det blev väldigt lyckat och vi tog många intressanta beslut. Här nedan finner ni protokollet och liknande.

För att få en snabb överblick:

Protokoll för Super Retro Bros Årsmöte 2012

Mer i detalj:

Verksamhetsberättelse 2011

Verksamhetsplan 2012

Budget 2012

Tack till alla som deltog under det långa mötet! Det uppskattas verkligen att ni tog er tiden att närvara! Framför allt tackar vi vår utlandskorrespondent David Songmahadthai som deltog över Skype. Det var kul att se dig igen!

Detta är visserligen ganska gamla nyheter men det har inte fallit någon in att skriva om det på hemsidan förrän Truls uppmärksammade om det, så här kommer det. Malmö Symfoniorkester har tidigare organiserat tre konserter vid namnet ”Joystick”, där de har spelat upp musik från diverse spel. Själv har jag varit på alla tidigare konserter och kan garantera att det är riktigt häftigt! I mars kommer de att hålla Joystick 4.0, och trots att programmet i fullo inte släpps i förväg kan vi förvänta oss musik från bland annad Assassin’s Creed, Sonic the Hedgehog, Uncharted och Final Fantasy. Flertalet medlemmar i SRB har redan köpt biljetter till konserten lördagen den 17 mars. Vill ni se den tillsammans med oss så är det alltså det datumet som gäller!

Priset är kanske lite svårsmält; 330 kr kostar en biljett. Det är dock en upplevelse som ni sent kommer att glömma, och jag rekommenderar det hjärtligt för alla spel- och musikfanatiker!

Till Malmö Symfoniorkesters sida

Ni tror väl inte att ni kan låtsas om att ni inte har hört det!? Årsmötet är nu på söndag, den 29 januari, kl 13:00 i The Nest! Var där!

Plats: Celsiusgatan 2a, 21214, malmö

Datum: Den 29 januari

Tid: Kl 13:00

Rösträtt: Alla medlemmar i föreningen

Valbara till styrelsen: Alla medlemmar

Medlemskap: 50 kr om du inte är medlem, kan köpas på plats mellan 10:30 och 10:59.

Stadgar för Super Retro Bros

Protokoll för Super Retro Bros Årsmöte 2011

Att det är jag som skriver alla dessa inläggen betyder inte att det är jag som är ansvarig för att planeringn går åt helvete inom styrelsen, bara så ni vet. /Lukas

På grund av att vi tydligen inte får bidrag från Sverok om vi inte har haft årsmötet innan den 31:a januari, så har vi flyttat fram mötet till den 29 januari kl 13:00, i The Nest. Inget annat är förändrat!

UPPDATERING: ÅRSMÖTET FRAMFLYTTAT : D

Tiden är kommen. Super Retro Bros spelförening kommer att sammanträda för årsmötet 2012 den 4:e februari 29:e januari i The Nest. Vill du vara med och påverka SRBs framtid? Då är detta din chans att göra det. Föreningen står inför många utmaningar det kommande året som vi hoppas att vi i styrelsen ska kunna diskutera med er, våra medlemmar, och det finns mycket angående vår verksamhet att rösta om. För mer detaljerad info om när, var och hur detta kommer att ske, läs vidare.

Det finns ett antal punkter som det redan är bestämt att vi ska ta upp på mötet. De följer:

• Styrelsen ska berätta om verksamheten 2011, inklusive redogöra för budgeten
• Revisorn, Srdjan, ska verifiera att budgeten stämmer
• Vi ska besluta om årets verksamhet, exempelvis spelträffar och andra evenemang, sidoprojekt som julkalendern och tävlingar, inköp etc.
• Vi ska, förstås, välja styrelse, revisor, och valberedare.

Bland de saker vi kommer diskutera under punkten ”verksamhet” finns bland annat förslaget att införa ett ”guldmedlemskap” som är en engångskostnad för alla spelträffar och andra evenemang under året, och Lukas nya påhitt ”Supertidningen”, som hittills har varit helt okänd för de flesta även i styrelsen. Stor spänning!

Har du något som du tycker att vi ska ta upp? Skicka ditt förslag, gärna med en kort summering av vad det handlar om, till antingen styrelsen@superretrobros.se, lujo@superretrobros.se, eller jacob@superretrobros.se.

Notera att endast medlemmar har rätt att rösta och kandidera till exempelvis styrelseplatser under mötet. Detta står i våra stadgar och är inget vi kan ändra på hur som helst. Är du inte medlem så tillåter vi att man köper ett medlemskap på plats, men då måste man kunna betala medlemsavgiften på 50 kr så vi föreslår att ni har med er pengar (vi tar inte kort). Dock ska detta utföras innan mötet har börjat, så fort det är inledd stänger vi försäljningen. Är du osäker på om du har ett giltigt medlemskap eller inte så kan du maila något av de ovanstående, så svarar vi förhoppningsvis inom den närmsta tiden.

Om du specifikt är intresserad av en styrelseplats eller som revisor eller valberedare inför detta året, så kan du även maila Måns på mans_ahlgren@hotmail.se eller Amanda på amanda-1995-@hotmail.com, som sitter i valberedningen just nu.

Förslag får skickas in senast 23:59 den 28 januari.

Slutligen, den exakta tiden och platsen för mötet. Det kommer som sagt att hållas i The Nest, vilket är lokalen på Celsiusgatan 2a i Malmö. Mötet inleds kl 13. Var där i tid, om du vill kunna påverka. Ännu tidigare om du skja köpa melemskap. Notera att detta inte är något som kommer att köras igenom på en halvtimme, eftersom alla beslut antagligen kommer behöva en grundlig genomgång och en påföljande diskussion, vilket tar en hel del tid. Låt dock inte det avskräcka er; förra årets möte var väldigt trevligt (enligt mig) och det var väldigt givande att få diskutera föreningens verksamhet med medlemmarna.

Så, då kör vi en kort summering av det hela!

Plats: Celsiusgatan 2a, 21214, malmö

Datum: Den 29 januari

Tid: Kl 13:00

Rösträtt: Alla medlemmar i föreningen

Valbara till styrelsen: Alla medlemmar

Medlemskap: 50 kr om du inte är medlem, kan köpas på plats mellan 10:30 och 10:59.

Stadgar för Super Retro Bros

Protokoll för Super Retro Bros Årsmöte 2011

Detta är ett otroligt värdefullt tillfälle både för medlemmar och styrelsen, så vi hoppas att så många som möjligt kommer att närvara!

Eftersom vi upptäckt att fredagen den 6:e faktiskt är en röd dag, och det inte går någa bussar till Skivarp då eftersom varför skulle det göra det det är j Skånetrafiken vi talar om, så har vi bokat om spelträffen så att den nu sker den 5-7 januari istället, alltså torsdag till lördag. Förhoppningsvis innebär detta inte några särskilda problem för er att ta er dit.

Var? Brandstationen, Landsvägen 29 B, 274 50 Skivarp

När? 5-7 januari

Kostar? Inträde för medlemmar kostar 50 kr, för icke-medlemmar 80. Ett års medlemskap kostar 50 kr.

Är det din första spelträff? Då kostar inträdet 50 kr i vilket fall som, inget medlemskap behövs!

Frågor? Skicka ett mail till Styrelsen på mail@superretrobros.se, eller direkt till mig på lujo@superretrobros.se!

Var? Brandstationen, Landsvägen 29 B, 274 50 Skivarp

När? 6-8 januari

Kostar? Inträde för medlemmar kostar 50 kr, för icke-medlemmar 80. Ett års medlemskap kostar 50 kr.

Är det din första spelträff? Då kostar inträdet 50 kr i vilket fall som, inget medlemskap behövs!

Frågor?Skicka ett mail till Styrelsen på mail@superretrobros.se, eller direkt till mig på lujo@superretrobros.se!

I fredags hörde vi att Den Spelande Dyslektikern hade avlidit i en dykarolycka, och drog alla en lättnadens suck över att han äntligen var borta. Nu verkar det som att han har återuppstått (?) från de döda. Så… Hans eländiga videoblogg fortsätter med andra ord.

Fan!

Idag kan vi, med sorgefyllda hjärtan, berätta att en av våra mest uppskattade medlemmar, Den Spelande Dyslektikern, har gått bort. Vi kommer säkert alla minnas hans insiktsfulla, samhällskritiska och framför allt felstavade kommentarer på Facebook, och hans bidrag till att göra Super Retro Bros den kärleksfulla förening vi är, där alla kan känna sig välkomna, respekterade och älskade, oavsett tro, läggning, etnicitet eller mental förmåga (Den Spelande hade som bekant avvikelser inom samtliga dessa områden). Den Spelande lämnar efter sig ett flertal syskon, bland annat Albin Minorsson, som enligt Den Spelande är hans ”best ven” och ”bro”. Vi hoppas att de förstår att vi kommer att finnas här för dem, i denna svåra tid av smärta och sorg. Men istället för att fälla tårar över vår förlust, hoppas jag att vi alla kan minnas Den Spelande för den glädje, kärlek och dyslexi han spred i våra liv.

Vi kommer alltid att minnas dig, Speli. Med kärlek,

Super Retro Bros

(Självklart kommer inga fler avsnitt av Den Spelande Dyslektikerns videoblogg, om inte hans familj anser att något opublicerat material bör visas upp för allmänheten)

Uppdatering: Den jäveln har återuppstått…

Glöm inte heller bort Den Spelande Dyslektikerns Videoblogg, som… är bra. Eller något.

Hemskt vad många filmprojekt som har rullat igång på SRB helt plötsligt.

27 november börjar Super Retro Bros adventskalender 2011: Julfadern.

Idag har vi både en bra och en mindre bra nyhet att dela med oss av. Vi kan väl börja med den lite tråkigare.

Vi kommer inte att arrangera någon spelträff under höstlovet. Av diverse anledningar kommer det att bli ett väldigt svårt åtagande, framför allt styrelsemedlemmarnas tillgänglighet (tre av oss går nu på högskola och har inget lov, och de andra har av olika anledningar svårt att närvara) under vardagarna. Vi hade hoppats att kunna vara i Skurup istället för Skivarp, vilket hade inneburit att vi kunnat hålla träffen under en helg, men det var tyvärr inte möjligt. Eftersom detta problemet med största sannolikhet lär återkomma, så får vi i styrelsen diskutera hur vi bäst tacklar det.

Den goda nyheten? Ny omröstning på sidan! Woohoo! För de som undrar om resultatet på den förra, så röstades Simon fram till medlemmarnas favoritfärg.

En snabb notis till er som är medvetna om hur man sköter sin ekonomi ordentligt: LoveFilm.se har numera börjat hyra ut spel till PS3, Xbox 360 och Wii. Deras spelsortiment är i nuläget inte särskilt imponerande, men med tiden så lär de kunna bygga upp en stark katalog. I alla fall om det finns ett stöd för marknaden. Så för er som inte är så taggade på att bränna flera hundra kronor varje gång ni vill spela ett nytt spel, så har vi här ett ypperligt alternativ. Framför allt under hösten, som ser ut att bli väldigt hektisk för oss spelare, så kommer säkerligen mer ekonomiska alternativ än att köpa nytt bli intressanta.

Till LoveFilms spelsektion!

Värt att notera är att även Malmö Stadsbibliotek hyr ut spel, dock har även de ett väldigt begränsat (men faktiskt ganska så högkvalitativt) sortiment.

Jag är en av de som anser att Mario Kart DS är det bästa spelet i Mario Kart-serien, och efter det väldigt ointressanta Mario Kart Wii hoppades jag verkligen att 3DS-installationen skulle föra serien tillbaka på rätt spår igen. I trailers och på bild har spelet påmint om sin föregångare på Wii, och den uppmärksamhet som Nintendo har lagt på bilarnas förmåga att köra under vattnet och flyga har varit minst sagt oroande, då jag har fått en känsla av att man satsar för mycket på tråkiga gimmickar som bara blir irriterande efter ett tag. När jag väl fick prova på Mario Kart 7 på Gamescom så var det alltså med lika mått förväntan och skepsis.

Bara efter en minut stod det dock klart att Nintendo vet precis vad de sysslar med. Mario Kart 7 känns otroligt bra att köra, ännu bättre än Mario Kart DS. De tre banor som fanns spelbara i demot var simpla men underhållande, så som alla Mario kart-banor som inte heter ”Bowser’s Castle” eller ”Rainbow Road” ska vara. Att köra under vattnet och flyga kändes, tack och lov, inte det minsta underligt; övergången i spelstil är knappt märkbar. Att köra under vattnet känns inte annorlunda alls, och när du flyger så kan du inte förflytta dig i höjd, utan du glider fram och kan vara påverka var du befinner dig i sidled. Trots att förändringarna knappt märks, känns det dock inte som ett onödigt tillägg. Det känns endast som att det ger utvecklarna möjlighet att göra mer intressanta banor, antingen i level design eller rent estetiskt.

3D-effekten var subtil, men bra. Den tillför inte mycket, men är absolut inte i vägen, och spelet ser förstås aningen bättre ut med det extra djupet i bilden.

Jag hade även chansen att prova på att välja individuella komponenter på bilarna. Dessa är numera helt anpassningsbara. Av artighetssjäl – det var en helt bunt människor i kön bakom mig – så la jag inte mer mycket tid på detta, men jag tror att det kommer att bli ett trevligt tillägg i spelet.

Helt utan klagomål är jag dock inte. I demot så var alla banor endast två varv långa. En långvarig stapel i serien är att standarden har varit tre varv. När man bara kör två varv kände jag att banorna blev lite för korta, och varje race var över lite för snabbt. Förhoppningsvis var detta en förändring som gjordes för att spelet skulle ut på en mässa, och inget som kommer att återspeglas i slutprodukten.

Kort och gott gav Mario Kart 7 mig förnyat hopp för serien, och blir det hälften så bra som Mario Kart DS så borde det vara ett givet köp för alla 3DS-ägare till jul.

”Det är inte det att spelet egentligen är svårt. Det är bara väldigt strikt.”

Demon’s Souls är inte direkt känt för att vara någon lättviktare när det kommer till spelutmaningar. Spelet, som helt otippat blev en dundersuccé förra året och tog hem massvis med priser, satte extremt stora krav på spelaren och krävde att man hela tiden var på hugget, något som har blivit mer och mer ovanligt i en tid när spel i allmänhet blir lättare, simplare och mer lättillgängliga för att tilltala en större publik. Det är ingen tvekan om att detta skapade ett tomrum som många inte tänkt på hos spelare som sökte efter riktiga utmaningar, och som Demon’s Souls bara råkade fylla. Efter spelets starka försäljningsiffror var en uppföljare en självklarhet, och i höst kommer Dark Souls till både PS3 och Xbox 360.

Hur långt demot på Gamescom faktiskt var har jag ingen aning om. Man fick prova på det i ca 10 minuter, och klara sig bäst man kunde. Fans av Demon’s Souls kommer säkert att bli glada av att höra att man på dessa tio minuter inte lyckades åstadkomma särskilt mycket, eftersom döden bokstavligt talat lurade bakom varje hörn. Det absolut första som händer är att du springer förbi en gång som det hoppar ut ett skelett ur som anfaller dig. Eller, tja; det är det första som händer, förutsatt att du inte innan dess går åt fel håll och blir uppäten av en drake. Så kan det också gå.

Efter att ha kommit förbi skelettet som låg i bakhåll måste du slåss mot två andra skelett, samtidigt som ytterligare tre stycken står på avstånd och skjuter dig med pilbågar, och ett bepansrat jättevildsvin anfaller dig. Som du inte kan skada utan att manövrera till dess bakdel, där det finns ett hål på ca en kvadratdecimeter i rustningen.

Jag vet inte vad som kommer efter denna delen. Eftersom jag dog. Många, många gånger.

Självklart kan en bidragande faktor till detta vara att alla kontroller var på tyska, och jag därför inte lärde mig heala förrän jag hade bara någon enstaka minut kvar att spela. Men på den väldigt korta tid som jag fick prova Dark Souls så var det två saker som utvecklarna lyckades förmedla: spelet känns bra att spela, och du kommer att dö. Väldigt mycket.

Och det finns väl knappast något som känns mer betryggande för fans av Demon’s Souls än det?

Både Uncharted 3 och Uncharted: Golden Abyss fanns spelbart på Gamescom, men konsoltiteln visade bara upp multiplayerkomponenten av spelet. Eftersom jag och de flesta andra som är intresserade av 3:an redan har spelat multiplayer-betan så var denna inte jätteintressant, särskilt då det bara inkluderade en ny bana och en rehash av Highrise, en av de populärare banorna från 2:ans multiplayer. Mer intressant var att spela Golden Abyss, inte mist eftersom detta säkerligen kommer att bli PlayStation Vitas flaggskeppstitel vid konsolens release. Med lite tur och lite trängseltaktiker i kön till Vita lyckades jag få tassarna på detta, och trots min skepsis mot konsolen i allmänhet blev jag väldigt imponerad.

Det är ingen tvekan om att spelet kan konkurrera med sina storebröder när det kommer till grafiken – det ser fenomenalt ut. Till och med när jag tänker tillbaka på det så finner jag det svårt att tänka mig att det faktiskt såg så bra ut, men det kunde lika väl ha varit filmklipp av Among Thieves, visade på en större smartphone.

Att faktiskt spela spelet känns utmärkt. Själva konsolen i sig ska jag diskutera i detalj i en annan artikel, men konsolen fungerar utmärkt som substitut för DualShock. De två styrspakarna känns bra, och pekskärmen gör det smidigt att klättra, ladda om och plocka upp vapen. Sitter du på en vägg så kan du antingen klättra med knapparna, eller peka på en kant för att Drake ska flytta sig dit. Detta gäller även för kanter som inte är inom direkt räckhåll; klicka på en kant högre upp och så klättrar Drake automatiskt dit, även om det är flera steg fram. För att hoppa mellan olika väggar, något som då och då kunde bli förvirrande i konsolspelen eftersom samma spak kunde ha två funktioner här (ex: håller du den bara aningen fel kan Drake ta ett steg ner, istället för att slänga sig till väggen mitt emot), kan du helt enkelt luta konsolen i den riktningen som väggen är, och klicka på X.

Interfacet ser ganska mycket ut som i konsolspelen. Är du vid ett vapen ser du en symbol för det underst på skärmen, och du plockar upp det genom att peka på den. Högst upp till vänster ser du vilket vapen du har framme, och du laddar om genom att peka på detta. Till höger på skärmen har du ett antal ikoner, och genom att peka på dessa tar du antingen fram en kamera (nytt spelmoment?), Drakes anteckningsblock som används vid pussel, eller kastar granater.

Pekskärmen används även flitigt inom combat. Precis som med klättringen kan du slåss i närstrid med knapparna, som i konsolspelen, men känner du för det kan du istället peka på motståndaren. Har han inte märkt Drake så gör du en instant KO, annars initieras ett quick time event när du antingen ska peka på ett visste ställe på skärmen eller dra fingret längs en pil. Tänk dig QTE:s från God of War, och istället för att trycka på knappar så trycker du någonstans på skärmen, och stället för att dra spaken ett halvt varv så drar du fingret i en halvmåne.

Även för att kasta granater använder du som sagt pekskärmen, först för att välja granaten och sedan för att peka vart du vill kasta den. Det är betydligt smidigare än att sikta med de två spakarna, som i konsolspelen. Väldigt trevligt att se något som inte bara matchar storebrors kontroller, utan rent av förbättrar dem.

Att skjuta fungerar precis som i konsolspelen. Sikta med L, skjut med R, flytta siktet med den högra styrspaken. Siktet kändes lite väl ”flytande”, och jag är inte säker på att det alls fanns någon aim assist. Det kändes inte dåligt, men att precisionssikta var lite svårt när det rörde sig lika snabbt över fiender som mellan dem. Framför allt märktes detta när man använde pistolen, som förstås inte är automatisk.

Annorlunda var det när man fick plocka upp snipern. Denna siktar man genom att röra konsolen, som ett sikte. Kul idé, men det är lite svårt att använda. Å andra sidan är jag inte helt säker på att jag tycker detta är dåligt; eftersom snipern dödar på en träff över allt förutom möjligtvis i benen, så kan det behöva den här balansen för att det inte ska bli allt för lätt.

Kortfattat så känns spelet utmärkt att spela, och på detta stadie kan utvecklarna Sony Bend (som har stått bakom bland annat Resistance: Retribution) helt klart jämföra sig med konsolseriens utvecklare Naughty Dog, som förstås ser över projektet. Om spelets story, regi, bandesign, musik och allt annat kan jämföra sig återstår förstås att se, men den korta demobanan gav helt klart ett positivt första intryck. Det absolut enda som jag kan tänka mig att de kan behöva förbättra är aim assist, om det alls fanns med. Att jag inte är säker är förstås ett dåligt tecken. I övrigt visade dock demon potential inte bara för spelet i sig, utan hela PS Vita. Trots att jag tidigare har varit väldigt skeptisk mot konsolen måste jag säga att mitt intresse nu brinner för fullt. Och den främsta anledningen är, förstås, Uncharted: Golden Abyss.

Konamis monter med Silent Hill:Downpour var passande nog utredd med små stämningsfulla rökmaskiner och hörlurar till alla spelare. Snyggt spelat, Konami. Demon börjar bra (de som är intresserade av spelet har säkert redan sett den på Gametrailers eller någon annan stans); Först tar sig huvudkaraktären Murphy genom Otherworld för att sedan bli jagad av… ett svart hål. Eller något liknande. Sedan klipper den till något senare och man får prova på att slåss. Hur känns det i helhet? Ibland bra, ibland… mindre bra.

Det börjar bra. Övergången ser, precis som i Homecoming och Shattered Memories, riktigt häftig ut och Otherworld i allmänhet är riktigt coolt designad. Vad det svarta hålet som suger i sig verkligheten och jagar Murphy egentligen är kommer vi säkert att få reda på, men jag kan redan nu säga att jag föredrar Downpours hantering av jaktsekvenser än Shattered Memories. När man ser filmer av demot så ser det lite klumpigt ut att slänga saker efter sig för att stoppa fienden (förhoppningsvis kommer de inte att slänga in monter under dessa sekvenser, utan behålla endast det svarta hålet, eller vad det nu är), men när man väl spelar det så känns det rätt smidigt.

Annat kan sägas om stridssystemet. Visserligen så har det tidigare Silent Hill-spelen som designval haft dåliga sådana, och det enda som har försökt sig på ett bra har misslyckats. Dock gör det mig orolig att man visar upp det i en demo; Silent Hill ska inte handla om att slåss. Förhoppningsvis är detta inget som man lägger vikt på i slutprodukten, men jag känner lite onda aningar här.

Jag hade turen att få prova på spelet i 3D, och kan bara säga att det helt klart är det konsolspel jag har spelat som har gjorts sig bäst i det hittills. Visserligen säger inte detta mycket eftersom alla andra konsolspel jag har spelat i 3D suger, men i Downpour ser det faktiskt bra ut. Inte tillräckligt bra för att rättfärdiga en 3DTV, förstås, men om det finns ett spel som verkligen gör något bra av det så är det detta. Otherworld leker väldigt mycket med djupet i bilden och dylikt, något som 3D-effekten tillför mycket till.

Det är svårt att säga redan nu om Downpour blir bra, men detta första intrycket var positivt. Det återstår att se om Vatra Games har förstått sig på hur man gör ett ordentligt Silent Hill, men de verkar helt klart ha stoffet för att göra ett bra spel, utan att fundera över vad själva serien egentligen representerar och innebär.

Precis vid slutet av den andra dagen på mässan, med bara 15 minuter kvar innan stängningstid, märkte jag att det inte var någon kö in till Konamis bås för Metal Gear Solid HD, och gav det en kort sväng. I samma rum fanns även Blades of Time, ett hack and slash som jag aldrig hört talas om. Min första tanke när jag såg det var ”skräp”. Inte heller  ”Mirrors Edge”-skräp, utan riktigt skräp. Vi pratar om ett snäpp över ”X-Blades”. Huvudkaraktären är en extremt lättklädd kvinna med överdrivna proportioner på givna ställen, vars standardpose ser någorlunda suggestiv ut. Allt skrek ”skitspel”. Men eftersom jag hade ett par minuter till övers så gav jag det ett halvhjärtat försök.

Det började väl bra nog. Spamma fyrkant för att göra överdrivet flashiga ”kombos”, tryck på trekant för att bryta blockar, och vid särskilda tillfällen kan du klicka på R1 för att göra en ”finisher” på motståndaren. Det påminner väldigt mycket om Kingdom Hearts i spelmekaniken. Extremt simpelt, men det ser häftigt ut. Jag spelar vidare och lär mig använda lite nya tekniker, som att skjuta på motståndaren och att göra en ”charge”.  Simpelt, men underhållande. Dock kvarstår det faktum att detta inte kan vara något annat än ett repetitivt skräpspel vars enda kvalitet är huvudkaraktärens kupa.

Jag spelar vidare, och helt plötsligt introducerar spelet mig för en mekanik lik förmågan att spela in ”ghosts” av sig själv i Ratchet & Clank: A Crack in Time. Genom att hålla inne en knapp så kan man spola tillbaka tiden, inklusive ens egna rörelser; men man själv står kvar, och det som spolas tillbaka är ett ghost av dig själv. ”Oj, någorlunda intressant i alla fall”, tänker jag och gör ett simpelt pussel där jag ska stå på två knappar samtidigt med hjälp av funktionen. Något senare ställs jag inför en miniboss som jag är tvungen att besegra genom att spola tillbaka tiden, så att han har ryggen mot mig. Knappast något invecklat, men helt plötsligt börjar spelet faktiskt bli intressant. Precus nu ber Konamirepresentanten mig att lämna båset eftersom de ska stänga ner.

Nu känner jag mig bara förvirrad. Spelet ser ju ut som totalt skräp, men… Det känns bra.

Underligaste upplevelsen på Gamescom, confirmed.

Det troligtvis mest unika spelet på hela Gamescom är, föga förvånande för de som har hållt ögonen på det, thatgamecompanys vackra men dystra Journey. När alla andra spel tävlar i att vara högljuddast, våldsammast, färgstarkast och överdådigast, så står Journey ut som ett stillsamt, urvattnat och nedtonat spel, med en väldigt speciell blandning av single player och multiplayer.

Att beskriva hur Journey spelas är inte helt lätt. Spelmekaniken är väldigt simpel; utöver att röra kameran och din karaktär, är allt du har till ditt förfogande möjligheten att, om du har tillräckligt med kraft, hoppa eller flyga, och att göra ett ”call”, som väcker andar till liv och kan användas för att kommunicera med andra spelare. Du kan inte föra några ordentliga dialoger; allt du gör är en ton, ackompanjerad av ett tecken. Vilken ton och vilket tecken du gör beror på hur snabbt och hårt du trycker på O-knappen. Genom att använda ditt call väcker du vad jag antar är andar till liv, och med dessas hjälp för du kraft att göra hopp högt upp i luften, och att flyga korta sträckor.

De banor vi spelade byggde helt enkelt på att ta sig genom en öken fram till ett par ruiner. På vägen dit var man tvungen att väcka flera andra till liv för att dessa skulle ge dig möjlighet att ta dig över en bro. Det låter och är tämligen simpelt, men det saknar absolut inte underhållning.

Det mest minnesvärda med demot var utan tvekan när Jacob fick besök av en annan spelare, och här märktes det tydligt hur genialiskt multiplayeraspekten av spelet är. Inga nanmn eller andra sätt att identifiera spelaren presenterades, och de två fick inga sätt att kommunicera utöver sina calls. Dessa två, små karaktärerna som hjälptes åt ensamma i en gigantisk öken manade fram en intimitet som få spel skulle kunna skryta med att framkalla mellan spelare; och detta åstadkom det på mindre än 3 minuter. Vi var båda väldigt intresserade av att komma underfund med vem det var som spelade denna andra spelare, men när jag bekräftat att ingen av de andra stationerna där man kunde spela spelet var den vi var sammalänkade med, fick vi vara till ro med mystiken angående multiplayern.

Det är svårt att sätta i ord vad det är som gör Journey så speciellt; både den avskalade spelmekaniken i spelet , de stora öde landskapen, och den sparsamma, lugna och dystra musiken bidrar till en väldigt speciell stämning som påminner starkt om färderna mellan de olika colossin i Shadow of the Colossus. Visuellt påminner det mycket om Ico, både i färgval och ljussättning, och det är inte svårt att tänka sig att thatgamecompany har tagit mycket inspiration från Team Icos två mästerverk.

Likt båda de ovan nämnda spelen så verkar Journey blanda många olika element, både visuella, berättande och interaktiva, till en unik upplevelse, något som utvecklarna lyckades med utmärkt i det fantastiska Flower. Men där Flower var ett färgrikt spel där man räddade världen från en gråskala så verkar, i alla fall av det vi spelade på Gamescom, Journey återberätta en gammal, kanske utdöd, civilisations historia. Då Flower var ett praktexempel på hur man berättar en abstrakt men rörande historia utan att använda ord, så har jag själv stora förhoppningar på att Journey fortsätter i samma spår.

Journey ser ut att kunna bli ett av årets absolut mest unika spel, och jag drar mig inte för att kalla det en av mina personliga förhandsfavoriter inför SRBs prisutdelaningar både för Gamescom-mässan, och vinterns ”GOTY”-awards.

Som jag, och förhoppningsvis resten av spelvärlden, har insett så är 3DS i behov av spel. Men om det är någon som borde ha insett det för flera månader sen så är det Nintendo själva. Gud vet vad som fick dem att tycka det var en bra idé att släppa sin nya handhållna maskin utan något som helst tilltalande och sedan gå nöjda hem från jobbet. Tillsist insåg de dock att detta inte var en så bra idé, lite försent men bättre än inget eller hur? Super Mario 3D Land känns som en av räddningarna för en maskin som redan efter mindre än ett halvår känns aningen bortglömd.

Vid första anblick ser Super Mario 3D Land ut som vilket annat Super Mario spel som helst. Vi har goombas, köttätande plantor, återkommande dräkter med onaturliga krafter och en massa plattformshoppande.  Allt känns, funkar och är som det ska vara och redan där är vi alla nöjda och belåtna med resultatet. Teamet bakom Super Mario Galaxy spelen och Donkey Kong Jungle Beat har återigen bevisat att de vet hur man verkligen gör ett utomordentligt plattformsspel.

Nintendo stoppar inte där dock. De verkar verkligen ha bestämt sig för att visa hur man ska hantera 3D på sin nya handhållna maskin. Jag är en människa som har problem att spela de flesta 3DS spel på 3D-slidern på max, men när jag spelade Super Mario 3D Land så upptäckte jag inte ens att den var helt uppskruvad förrän en bit in i min spelsession. Jag säger inte att 3Dn inte märks, för det gör den verkligen, utan den är snarare så pass bra implementerad att det faktiskt känns som att det tillför något till spelet i sig. Det kanske låter konstigt, 3D är ju bara en gimmick, men i Super Mario 3D Land så går det faktiskt förbi att bara vara en gimmick och blir något annat.

Tack vare en otroligt smart placerad kamera som gör skiftandet mellan sidescrollande och mer öppna segment i banor blir 3Dn fantastiskt lätt på ögonen. Precis som i Luigi’s Mansion 2 så är kameran för det mesta låst på ett ställe och följer dig endast när du rör dig från höger till vänster eller i de mer öppna delarna upp och ner. Det som gör 3Dn hjälpsam för första gången någonsin är att det faktiskt hjälper dig att avgöra var du ska hoppa på plattformar och fiender tackvare djupet. Till och med de sidescrollande segmenten på banorna har ett otroligt vackert djup. Allt detta utan att dina ögon kommer kännas allt för ansträngda som många andra 3DS spel tenderar att göra.

Liksom Super Mario Galaxy visade hur man kunde använda Wii-kontrollen på ett bra sätt utan att behöva vifta som en galen knivman, så visar Super Mario 3D Land verkligen hur 3D kan funka utan att dina ögon behöver blöda sönder i processen. Det verkar lyckligtvis värt den långa väntan också.

Metal Gear Solid 3 är ett av mina favoritspel, och nu släpper Konami en remake av spelet till 3DS. Självklart var jag själv väldigt ivrig att på prova på spelet på Gamescom och se hur det gör sig på en handhållen maskin. Jag blev besviken.

Tyvärr möter spelet stora utmaningar i form av 3DSens knappuppsättning. Originalet är knappast känt för att vara särskilt lättkontrollerat, men avsaknaden av en andra styrspak gör sig påmind väldigt tydligt här, då man blir tvungen att röra kameran (porten är baserad på Subsistence snarare än Snake Eater, och har alltså en fri kamera) och siktet med den högra knappsatsen. Som ni kanske kan tänka er gör detta spelet väldigt mycket klumpigare än det är designat att vara, något som jag åtminstone vid första intryckettyckte var ett väldigt stort problem. Originalspelet är utmärkt på många sätt, men om en så fundamental sak som att sikta inte funderar bra så blir hela resten av spelet lidande.

Personligen kan jag känna att det kanske hade funderat bättre om man, som i Resident Evil 4 och 5, inte kunde röra sig medan man siktade, och att man istället siktade med styrspaken. Kanske att man i så fall kunde röra sig med knappsatsen som man nu siktar med. Eller kanske med den där fantastiska pekskärmen? Hur som helst kan jag inte undgå att känna att kontrollsystemet tar en hård smäll av att bli av med sin högra styrspak.

3D-effekten tillför inte så mycket utöver i mellansekvenserna, när den ser riktigt bra ut. När man väl spelar så kommer man, om man spelar som mig, troligtvis att röra huvudet extremt mycket. Det är ju ett spel designat för att man ska smyga sig omkring, och då blir det naturligt så att man fokuserar på olika delar av skärmen för att kolla efter vakter. Självklart blir inte detta så lyckat när det resulterar i att allt blir dubbelt, och det redan ganska ”blurriga” spelet blir helt ospelbart. Kan du inte hålla ögonen i styr kommer detta säkerligen att bli ett problem, och själv valde jag att stänga av 3D-effekten när jag kom fram till att denna endast tillförde att spelet blev visuellt handikappat såväl som kontrollmässigt.

Jag är övertygad om att om man bara kan komma över kontrollproblemen så blir MGS3D ett fantastiskt spel, precis som på PlayStation 2. Dock märks det väldigt tydligt att detta är ett spel som är gjort för hemkonsoler och inte bärbara. De som är intresserade av att återuppleva MGS i år gör troligtvis bättre i att rikta blickarna mot Metal Gear Solid HD Collection, som innehåller både MGS2, 3 och Peace Walker, och stödjer två styrspakar.

Då är Gamescom återigen igång, och det känns definitivt väldigt trevligt att vara tillbaka på den tyska spelmässan. Efter en liten rundgång för att orientera oss och se vad årets mässa hade att erbjuda fastnade jag i Nintendos monter vid ett litet handhållet spel; Luigi’s Mansion 2.  Som en av de få originella titlarna, som inte är en remake av ett gammalt spel, så ger onekligen uppföljaren till Luigi’s Mansion en strimma hopp för spelbiblioteket till 3DS.

Jag tyckte om det första Luigi’s Mansion till Gamecube, och det känns trevligt att se Luigi tillbaka i ett eget spel igen. Som man kunnat förvänta sig så är även mycket sig likt föregångaren. Luigi går runt vettskrämd i hemsökta hus, fångar spöken med en fantastisk spökfångardammsugare, samlar pengar och nycklar för att öppna dörrar och sedan i sin tur fånga fler spöken. Konceptet känns verkligen igen, vilket absolut inte är en dålig sak.

Uppföljaren har dock självklart förändrats lite för att vara mer anpassat för en handhållen maskin. Den största förändringen som bör nämnas är dock att spelet inte längre utspelar sig i ett enda spökbebott hus utan flera stycken. Alltså fungerar spelet mer i form av banor tillskillnad från föregångarens enda pusselfyllda hus. Så här på förhand känns det som att det kan ge lite välbehövliga miljöbyten samt tillgänglighet som föregångaren saknade. Samtidigt är jag aningen orolig för att spelet ska bli lite för enkelt och kort när husen istället fungerar som banor. Detta är dock något som framtiden får utvisa.

Grafiken i Luigi’s Mansion 2 håller samma mysiga casper-känsla som föregångaren, vilket absolut är ett plus. Karamellfärgade spöken i kontrast med de mörka bakgrunderna gör i sin tur att 3D grafiken känns lite mer som att bilden ”poppar” ut ur skärmen. Ett annat smart val från Nintendos sida, vad gäller 3D elementet i spelet, är att hålla kameran väldigt fast. Det går inte att justera kameran manuellt i rum, liksom i föregångaren, vilket gör att 3Dn sällan blir distraherande eller förvirrande. Det blir dessutom en mycket bättre djupkänsla på det här viset, så stort plus till Nintendo för det valet.

Just när jag skrev det ovan så insåg jag vilket perfekt val Luigi’s Mansion faktiskt är för att göra en 3DS debut. Alla fasta kamera vinklar och ljusa färger i kontrast med mörka gör verkligen för ett helt fantastiskt spel i 3D. Som det ser ut nu så kan Luigi’s Mansion 2 definitivt bli ett spel som du verkligen vill ha i din 3DS-samling, och med tanke på bristen på spel till systemet så kan det inte komma för tidigt.

Datum: 1-3 Augusti (Måndag-Tisdag)
Plats: Brandstationen “Landsvägen 29 B, 274 50 Skivarp” Karta!
Frågor/info: mail@superretrobros.se

Datumet är spikat, lokalen bokad, brädspelen inköpta, och vår messias är född. Spelträffen kommer att äga rum den 1-3 augusti, och vi kommer att vara i brandstationen i Skivarp. Detta blir den enda spelträffen under sommaren, så nu ska vi se till att göra den riktigt awesome!

Var kommer vi att vara?

Platsen för spelträffen kommer att vara Skivarp, som bara ligger en bit utanför Skurup. I Skivarp kommer vi sedan att vara på brandstationen “Landsvägen 29 B, 274 50 Skivarp”. Den är belägen mitt i byn, och bör inte vara allt för svårt att hitta för er små barn. Bussarna från Skurup stannar precis utanför den. Tåg- samt busstider kan ni hitta på Skånetrafikens hemsida. Tryck på länken här för att se en bild på brandstationen;
-bild länk-

När ska vi vara där?

Som sagt så är datumet vi ska vara där från den 1 till den 3 Augusti. Vi kommer alltså att vara där och spela skiten ur våra tummar från måndag till onsdag i början av månaden. Dörrarna öppnas som vanligt runt kl. 13.00 på måndagen och vi kommer därefter att lämna lokalen efter städning runt klockan 13-14.00 på onsdagen. Det är självklart ok att komma när som helst under den här perioden, så välkomna in.

Hur fan tar vi oss dit då?

För er som väljer att komma med tåg in till Skurup så är det bussar som gäller. Bussarna går precis bredvid stationen, spår 1, i Skurup. Det är busslinjerna 305 samt 308 ni är intresserade av. De kommer att ta er till Skivarpstorg, vilket är precis där lokalen är. Kolla Skånetrafikens hemsida för att få mer korrekta tider för när bussar samt tåg avgår.

För er som kommer att ta er fram med bil så finns det, för er som behöver det, en vägbeskrivning från Skurup till Skivarp här nedan. Jag hoppas att det ska underlätta det för er att hitta till spelträffsplatsen i alla fall. Vi ses där everyone!
Visa större karta

Inträde och medlemskap!

Som vanligt har vi en trevlig liten prislista för inträde samt medlemskap. Om ni är nykomlingar till vår fina sekt spelförening så är det en mycket bra idé att ta en liten titt på det här. Mycket nöje mina vänner.

Avgifter för spelträffen!

Medlemskap:
50kr för ett års medlemskap

För medlemmar:
50kr i inträde varje spelträff

För icke-medlemmar:
80kr i inträde varje spelträff

Annat bra att tänka på!

Utöver det självklara som något att ligga på, hygienprodukter och pengar till mat så finns det en del andra saker som ni kan tänka på att ha med er. Detta för att göra spelträffen så jävla awesome som möjligt. Läs här nedan för att se lite trevligheter!

Ta gärna med tv-apparater och konsoler, om ni vet att ni kan göra det.

Det har hänt på tok för många gånger att vi inte har haft tillräckligt med tv-apparater förrän senare på dagen. Det funkar helt klart, men vi vill helst undvika det så mycket vi kan. Så om ni vet att ni kan ta med er tv-apparater eller konsoler så tveka inte. Det är bättre att ha för många än för få. Er uppoffring kommer att belönas! (faktiskt, vi lovar!)

Brädspel, kortspel och annat trevligt.

Det uppskattas också om ni tar med er brädspel, kortspel och andra spel av snarlika typer. Tidigare har det varit väldigt populärt att spela exempelvis Junta och Munchkin på spelträffarna, och vi tror absolut att det hade uppskattats om någon tog med sig något. SRB har även ett par egna brädspel tillgängliga som exempelvis Arkham Horror och Carcassonne. Vi har även 16 Pokémon-kortlekar som är redo att bli använda av er på en gång.

Tv-spel och handkontroller.

Självklart behöver vi något att spela också, så var inte blyga det är bara att fylla väskan till toppen av spel. Handkontroller har också visats vara något som behövs när man ska spela en eller flera på konsolerna. Ta gärna med mer än en kontroll då det kan vara ganska trevligt om det finns att lånas ut till andra underbara människor. Gamecube-kontroller brukar det vara ont om, och det uppskattar vi extra mycket om det finns fler av. Alla format är dock varmt välkomna och kommer att uppskattas.

Solens strålar bränner mot vårt skinn, men SRB erbjuder nu sina medlemmar skydd i form av en helt ny, alldeles finpolerad spelträff! I vanlig ordning har vi inte spikat datumet, men vi funderar på den 29-31 juli, vad tycker ni om det? Det ryktas också om att vi kanske, kanske, kommer att kunna återvända till Mackleanskolan denna gången. Annars räknar vi med Skivarps brandstation, men då lär träffen inte hamna på samma datum pga de bristande (läs: nästintill obefintliga) bussförbindelserna dit under helger.

En sak till! Eftersom SRB inte längre är panka utan har en rätt stabil pengareserv så tittar vi nu på brädspel att köpa in till föreningen. Är det några särskilda som våra medlemmar vill att vi köper?

Diskutera datum, plats och brädspel, och håll er uppdaterade, i tråden på forumet!

Datum: Lördagen den 25:e Juni
Tid: från klockan 12.00 till 22.00
Plats: Spelens Hus, Ystadvägen 42 i Malmö.

Hejsan alla glada. Det officiella datumet för den allra första Super Retro Bros arrangerade Pokémonträffen är nu äntligen här. Träffen kommer att hållas den 25:e Juni med öppning klockan 12.oo i Spelens Hus på Ystadvägen 42. Så avboka alla familjeträffar, tandläkarbesök och annat onödigt för nu ska det faktiskt spelas Pokémon tills tummarna blöder!

Under dagen kommer ni att kunna träffa andra Pokémon-intresserade, spela Pokémonkort samt delta i diverse olika roliga tävlingar. Den största av tävlingarna och aktiviteterna är dock den stora Pokémon Black & White turneringen som kommer att hållas under dagen. Visa upp ditt lag och bevisa att du är den bäste av dem alla! Mer om vad som kommer att hända under dagen, samt regler för B/W turneringen, hittar du under fliken ”Pokémonträffen 2011″ högst upp på hemsidan.

Ni kan ställa alla tänkbara frågor angående Pokémonträffen via vår mail (mail@superretrobros.se), skriva en kommentar på detta inlägget eller på en av sidorna i ”Pokémonträffen 2011″ fliken högst upp på sidan. Någon i styrelsen kommer att svara på era frågor så snabbt som bara möjligt!

Som en del av er redan vet så har vi i styrelsen under en längre period diskuterat en kommande Pokémonträff. En kortare spelträff som helt och hållet riktar sig åt fenomenet Pokémon. Efter att ha skjutit fram planeringen av Pokémonträffen ett flertal gånger, på grund av diverse andra event och träffar, så har nu äntligen diskussionerna börjat leda till något och tagit form. Vi i styrelsen vill nu göra er redo på den kommande Pokémonträffen med lite information om den.

För er som undrar, vilket jag tror att ni gör, så är preliminärt datum för träffen just nu satt som den 18:e Juni. Ett mer exakt datum kommer vi att meddela er om inom kort, så var inte oroliga. Det ni behöver veta just nu är dock att det endast kommer att vara under en dag, och vi kommer att vara i ”Spelens hus” (Terebi’s lokaler). Tills dess så finns det saker att se fram emot, läs vidare för detaljer!

Stor Pokémon Black & White Turnering

Under Pokémonträffen hade vi tänkt ha ett flertal olika tävlingar att sysselsätta alla deltagare med, men den allra största av dem alla är vår ultimata Pokémon Black & White Turnering. I denna turnering kommer deltagarna att mötas i Pokémonstrid tills endast en står segrande kvar och kammar hem titeln som 2011 års ”Ultimate Trainer of Power!” (Working title).  Självklart finns det priser till den som vinner, samt tröstpris till dem som inte är fullt så ultimata.

Anmälningar till Black & White turneringen kommer att tas emot både över mail och på plats. Online-anmälningarna kommer att öppnas senare. Regler samt mer information angående turneringen kommer att läggas upp när ett datum för träffen har bestämts.

Andra Tävlingar

Förutom den stora Black & White turneringen så hade vi tänkt ha en del mindre tävlingar vid sidan om. Dessa kommer bland annat att vara highscore tävling i Pokémon Pinball till Gameboy och Mini-spels tävling i Pokémon Stadium 2, samt en tävling i klassiska ”Who’s that Pokémon?”. Vi hoppas självklart kunna ha priser till de vackra vinnarna tillgängliga även i de här tävlingarna, förmodligen i en mindre skala i så fall.

Pokémon Trading Card Game

Dem som är väldigt förtjusta i kortspelet Pokémon uppmuntrar vi verkligen att ta med sig sina kort och lekar för att byta och spela med andra som kommer på träffen. För er som inte har några egna kort så finns det möjlighet att låna lekar hos oss på plats. Vi har sexton lekar, åtta olika, som är tillgängliga för alla deltagare att låna. Om du inte vet hur man spelar men väldigt gärna vill lära dig så kommer vi gladeligen  att göra vårt bästa för att försöka lära dig hur spelet fungerar.

Super Awesome!

Ja, precis. Allt detta och mycket mer kan förväntas på vår allra första Pokémonträff, något som vi hoppas kunna göra fler gånger i framtiden. Mer information om regler för tävlingarna, vad som kommer att hända och när ni kan anmäla er till den stora tävlingen kommer snart. Och ja, det kommer att vara gratis att komma in på träffen och precis alla är välkomna! Till och med du! Även om ni inte är intresserade av tävlingarna så uppmuntrar vi er med Pokémon-intresse att komma och träffa alla andra tränare. Det kommer onekligen att bli awesome!

Värmeböljan rullar in över landet och när alla andra är ute i solen, sitter grabbarna i Pod of War och pratar spel. E3 står runt hörnet och varför inte börja spekulera i vad som kommer visas på årets viktigaste spelmässa? Det blir även spelrecensioner och Dawid inleder med att prata lite om Velvet Assassin från Replay Studios. Spelet har inte fått mycket uppmärksamhet, men är det obefogat? I podcastens slutparti diskuterar grabbarna Alpha Protocol från Obsidian Entertainment. Ett spion-RPG som påminner om Mass Effect? Låter nästan för bra för att vara sant! Om allting är som det verkar i spionvärlden får ni enbart höra i Pod of War.

Gå även in på www.podofwar.se

Jag tar för givet att alla här redan har sett den senaste trailern till det kommande Zelda-spelet, Skyward Sword. Om ni inte har gjort det så finns videon precis här ovan för er njutnings skull. Vi spelade Skyward Sword demot på Gamescom förra året, och för er som minns så älskade jag det över allt annat på mässan och jag är nu helt säker på att det kommer att bli fantastiskt. Trailern, tycker jag, visar spelet från en väldigt bra sida, men det finns någonting gömt i den.

Spelar man trailern baklänges så kommer den trevliga melodin från videon nämligen inte bara att bli någon oigenkännligt. Den blir istället till något familjärt som jag tror att alla kommer att upptäcka så snart ni hör den. Jag tyckte i alla fall att det var rätt så trevligt. Vad tycker ni?

The Legend of Zelda: Skyward Sword – GDC 2011 trailer music in reverse by rawmeatcowboy

Våren har äntligen kommit till vårt avlånga land och det firar vi med en ny podcast från Pod of War-grabbarna. I detta avsnitt står två spel på dagordningen. Dawid inleder med att prata om The Saboteur. Pandemic Studios WW2 open-world spel som går ut på att sabotera. Det här var utvecklarens sista spel men blev det ett bra avslut på ett kapitel i spelhistorien? Det skall grabbarna ta reda på. Vi rör oss sedan vidare till Metal Gear Solid 4 från Kojima Productions. Det har gått ett par år sedan spelet släpptes till folks höga förväntningar och Johan undrar om det fortfarande håller för att tillfredställa hans känsliga smaklökar, eller om spelets bäst före datum har gått ut. Metal Gear Solid 4 har en rad intressanta attribut som fick grabbarna att sedan glida in på hur utvecklingen inom spelvärlden kommer se ut inom den närmsta tiden. En riktig twist med ett spektakulärt crescendo mot slutet gör denna pod till något utöver det vanliga.. Vi önskar glad påsk på Pod of War, nu skall jag gå och måla ägg.

Besök även www.podofwar.se

När och var?

Terebi Ge-mus påskträff äger rum den 21 april (skärtorsdag) till 25 april (annandag påsk). SRB själva kommer att vara där endast under dagarna 23:e april till 25:e april. Spelträffen kommer för övrigt att vara i  Studiefrämjandets lokaler på Ystadsgatan 53* i Malmö, där också Terebi ge-mu kommer att ha sin spelträff på samma gång. Alla som betalar inträdet för oss är självklart välkomna in även på deras träff. Det kommer alltså bli en hel jävla massa folk och en hel jävla massa saker att göra.

Pris för inträde?

Vi kommer att kunna erbjuda de medlemmar som anmäler sig till träffen senast 23:59 på söndag ett reducerat pris på inträdet. Vanligtvis kostar inträdet för hela träffen (alltså inklusive Terebis träff, från den 21:a) 300kr, men om du anmäler dig i förväg till oss så kommer vi att kunna dra ner det till 100kr för hela träffen. Ni tjänar alltså hela 200kr på att anmäla er i förväg och får därefter massor med spelträff på köpet. För er som endast vill komma under dagarna då vi är där så kommer vi att dra ner det till 70kr. Sweet deals for all!

23-25 april = 70kr
21-25 april = 100kr

Fett som fan, var anmäler jag mig?

Du kan anmäla dig genom att skicka ett mail till oss på mail-adressen i slutet av inlägget, via den kan ni även ställa diverse frågor som ni kan tänkas ha angående träffen. Om ni anmäler er så tänk på att ni måste vara säkra på att ni kommer att dyka upp, vi kommer nämligen att betala inträdet för biljetterna i förväg och därför är betalningen och anmälningen bindande. Med det sagt, gå och bli awesome!

Anmäl er på: mail@superretrobros.se

SKRIV VILKEN TYP AV BILJETT NI VILL HA (helt pass eller SRB-pass)

Mer info: www.terebigemu.com

Det är dags att prata lite skit om den helt nya handhållna maskinen, 3DS. Här har vi då Super Monkey Ball 3D samt det otroligt söta Nintendogs + Cats. Hur är spelen? hur är 3D-effekten? Framför allt är det värt att köpa en 3DS redan nu? Få svaren i denna underbara video… kind of.

Sås.

Marvel vs Capcom 3: Fate of two Worlds
Plattform: Ps3/360

Först och främst måste det påpekas att jag inte under några omständigheter är någon expert på fighting-spel eller genren i allmänhet. Jag har aldrig varit någon höjdare på dem och är verkligen inte den typen som orkar, utom i vissa få undantag, ta mig tiden att lära mig massor med karaktärers olika mönster och tekniker. Jag är alltså inte den mest insatta spelare som skulle kunna göra denna recension rättvisa, men jag tänkte att det kanske kunde vara värt att dra upp en del saker som jag tänkt på under tiden jag spelade. Så försök at njuta och ta det hela med en nypa salt.

Trots att jag inte är särskilt insatt i genren, bortsett från mitt Guilty Gear- och Blazblue-spelande, så uppskattar jag ju självklart ett trevligt och bra stridssystem som ger snabb action och precis den där balans som behövs för att det ska kännas tillfredställande. Och om det är något som Marvel vs Capcom 3 definitivt har så är det just ett sådant stridssystem. Striderna är snabba, varierade och ger precis den dos tillfredställelse som behövs för att det ska vara ett ytterst njutbart spel.

Självklart är detta en fröjd att spela i multiplayer, och det är även så det ska spelas för att kunna uppskattas till fullo. Det finns många karaktärer, massvis av olika kombinationer samt en otrolig mängd olika tekniker att ta till sitt förfogande. Att spelet sedan är aningen mer öppet för nykomlingar med det simplifierade ”simple mode”, där tekniker kan göras med enkla knapptryck istället för vridande på styrspakarna, gör det till en trevlig spelstund för precis alla. Många timmar tillsammans med polarna kommer utan tvekan att kunna läggas på Marvel vs Capcom 3, och alla kommer garanterat att älska det. Men efter det har spelet dessvärre inte mycket mer att komma med.

Efter att ha spelat Marvel vs Capcom 3 i ett par timmar ensam i spelets arcade mode så frågade jag mig själv för första gången; Ska vi begära mer av ett fighting-spel än bara riktigt bra fighting? Svaret kom ungefär lika snabbt som jag hade ställt frågan, och svaret var ja.

Det är nämligen så att utöver arcade mode så finns det inte mycket mer att göra överhuvudtaget. Det enda extra spelläget är Mission mode som tyvärr inte gör särskilt mycket mer än lär dig mer om hur karaktärerna spelas, vilket ju är bra på sitt sätt. Men som singleplayer upplevelse så håller absolut Marvel vs Capcom 3 inte riktigt måttet med sina motsvarigheter som exempelvis Super Street Fighter IV eller Blazblue. Mest lustigt Street Fighter då de lätt hade kunnat låna en del spellägen från det spelet helt utan problem och därmed gjort hela upplevelsen lite mer matig.

Saken hade kanske kunnat göras aningen bättre om arcade mode faktiskt kändes belönande när man klarade det. Spelets karaktärspecifika sekvenser man får när man klarar arcade mode är rakt ut ett rent skämt. Vad vi får är statiska bilder med ett par pratbubblor med text, ibland inte ens det (En bild med en mening text). Man kan ju absolut tycka att det borde ha lagts lite mer tid på dessa sekvenser, budgeten fanns ju utan tvekan där för att göra det.

Detta är också anledningen varför jag inte har gått in på spelets story ännu. Det finns nämligen ingen. Den enda glimt av en story vi får är från spelets öppningssekvens som vagt hintar om en berättelse här, en som utan tvekan hade kunnat bli intressant också. Men nej, mer än så blir det aldrig. Jag vet vad ni tänker, vem i hela fridens namn bryr sig om en story i ett fighting-spel? Och ja, jag kan hålla med till en viss nivå, men det har gjorts riktigt bra tidigare så varför inte här? Det hade i alla fall utan tvekan kunnat bli intressant om inte annat. Och som jag skrev tidigare så kan jag tycka att det är något vi kan begära från dagens fighting-spel faktiskt.

Vad som är desto bättre är grafiken som presenteras i spelet. Det har en mycket vacker och färgglad cellshadad stil som bryter det ut från mängden och ger det sin egen unika stil. Med så pass fin grafik kan man ju undra varför de inte utnyttjade den alls i de karaktärspecifika sekvenserna i spelet. Ett mysterium som vi antagligen aldrig kommer att få reda svaret på.

Jag är en person som ofta värdesätter ett gott singleplayerläge och inte nödvändigtvis hur långt ett spel faktiskt är. Problemet är att Marvel vs Capcom 3 inte alls har detta singleplayerläge. Lyckligtvis har det fortfarande otroligt underhållande strider om man spelar mot andra spelar, men det är fortfarande väldigt synd att se att de inte riktigt hade oss ensamma källarbor i åtanke också.

Som en sammanfattning; Marvel vs Capcom 3 kommer definitivt att tillfredställa alla som är sugna på att spela lite underhållande fighting mot sina vänner. Däremot kommer det troligen inte att göra det samma för dig som gillar att även spela för dig själv.

Så vad tycker ni? Ska vi begära mer av fighting-spel än bara bra fighting?

—————————————————————

+ Många karaktärer att välja bland
+ Fantastiskt stridssystem
+ Mumsig grafik
————————————————

- Lite att göra för den ensamme spelaren
- Fruktansvärda karaktärsspecifika sekvenser
- Var fan är Phoenix Wright?

—————————————————————

Pod of War rullar vidare och den här gången gör grabbarna ett flertal stopp på resan. IO Interactive och Kane & Lynch 2: Dog Days står först på tur att bli synad i sömmarna. Det blir en dubbelrecension denna! Dawid har även kört Rise of the Argonauts från Liquid Entertainment och förklarar varför han blev så intresserad efter en mindre smickrande beskrivning på spelet. Slutligen har vi Dead Space 2 från Visceral Games och EA. Efter ett snedsteg med Dante’s Inferno är Visceral tillbaka med en uppföljare till det hyllade Dead Space och allt är frid och fröjd igen, eller? Johan förklarar läget i den här podens sista recension. Håll i hatten!

”We created the genre. We own the genre, and we want to show that Heavy Rain was not a coincidence or a lucky shot – that it was really something that makes sense and that we can build on.

”But at the same time I didn’t want to make a sequel. I made that very clear before knowing whether the game would be a success or a failure, because I want to show that it’s really a genre. Which means that you can use a similar drama to tell any type of story in any genre and in any style.

”So, we are going to explore different directions. Still very dark, still for adults, but completely different from Heavy Rain. We want to satisfy our fans, but we want to surprise them too. That’s our challenge.”

- David Cage

This man never fails to crack me up. Först gjorde hans Heavy Rain tv-spel till ett meningsfullt medium och nu har han till och med skapat en genre som har funnits så långt bak som till SEGA CD till och med. Herr Cage börjar kännas aningen som någon sorts Tommy Wisau of gaming. Snart kommer han väl ut och säger att Heavy Rain var en mörk komedi redan från början.

David Cage: We Own The Interactive Story-Telling Genre [Spong.com]

Pod of War tar klivet in i det nya året med ett helt avsnitt tillägnat Mass Effect 2. Grabbarna vrider och vänder på det som för många var 2010-års bästa spel. Positiva och negativa reflektioner samt spekulationer kring seriens framtid har ni att vänta i episod 25 av Pod of War. Inga krusiduller, bara 100% podcast. Mycket nöje

Besök även www.podofwar.se

Onechanbara: Bikini Samurai Squad
Plattform: Xbox 360

Japanernas erotiska fantasier har i princip inga gränser. Låter en blandning av zombies, bikinibrudar, gore och action lockande eller rent av bra? Well, när störredelen av utvecklingtiden gick åt att designa huvudkaraktärernas sex appeal så blev det inte mycket tankar eller jobb på självaste gameplayen eller annat i spelet överhuvudtaget. Spelets titel är ju mer än nog, och då syftar jag på undertiteln ”Bikini Samurai Squad”. Perverted freaks…

Yeah, vad kan man då säga om detta spel? Boob physics ser faktiskt inte alls bra ut – vilket det borde göra i ett sådant här spel – för brösten hoppar liksom in och ut, upp och ner. De rör sig alldeles för lätt, t.o.m. på tjejen som är flat-chested. Vad ser man då här? Jo, att syftet med detta spel är karaktärerna, deras sexighet. Wank time, eller vad? Det var väl det som var syftet med spelet?

Att springa runt som en sexig, lättklädd, japansk kvinna som är dåligt animerad och kötta kantiga zombies vars inälvor och blod sprids över både dig och din omgivning kan vara underhållande till en viss grad, men det blir för uttjatat med tiden. Banorna i spelet har ingen större fantasi. Det är simpel, tråkig och onaturlig miljö, simpla föremål, rum som är identiska och många platser som är alltför stora, detta för att alla zombiehorder ska få plats så att man kan kuta omkring och kötta. Det ser ut som att utvecklarna totalt skitit i alla smådetaljer, t.ex. att göra objekt och karaktärer verkligare eller naturligare, något som ser bra ut. Spelet ser helt enkelt uråldrigt ut för att vara gjort 2009. I alla fall, detta spel är trots allt ett beat-’em-up-spel, vilka inte brukar ha så mycket att bjuda på. Beat-’em-up som beat-’em up!

Som tidigare nämnt är banornas design ganska tråkiga. Man känner inte av mycket variation i det hela när man spelar det. Det enda sakerna som står ut är spelkaraktärerna och zombies som blir slashade på mitten.

Har spelet egentligen någon handling? I början introduceras två karaktärer, Aya och Saki. Aya duschar, vilket man får se glimtar av, och Saki kollar på TV då hon plötsligt får se ett nyhetsinslag om en zombieinvasion. Hon kallar på Aya, de nickar mot varandra och gör sig redo för action. Jaha? Man slängs sedan direkt in i något jävla getto fullt med zombies som man springer runt och köttar. Början till att rädda mänskligheten!

Mellan varje bana, och lite varstans, får man se små, onödiga texter som läses upp utav en av huvudkaraktärerna, som beskriver den nuvarande situationen i spelet. Det mesta som sägs där är helt onödigt och är antagligen tänkt för att fylla ut spelet lite grann, för att det ska se bättre ut. Dialogerna mellan karaktärerna och bossar är även dåligt framförda, både i uppbyggnad och röstskådespel.

En zombie förgör man genom att trycka lite varstans, alla knappar är dödliga. Man börjar oftast med att hugga av huvudet – det hjärndöda likhelvetet lever fortfarande trots detta. Vad fan? Sedan delar man zombien på mitten, d.v.s. man skär av underkroppen. Benen kan sedan vandra runt fritt, ifall man har otur, vilket man i de flesta fall har. Men, som tur är har zombien i benfrom endast ett liv och går att döda med vilket slag som helst. Självklart går allt detta jättesnabbt att utföra, så att förgöra en hel zombiehord brukar inte ta så lång tid som man kan tro. Det är enkelt och går snabbt att lära sig kontrollen, denna teknik som utgörs av oändligt knappspam. Varje bana kan ta allt från cirka 15 minuter till en halvtimme. Detta beror helt enkelt på hur mycket du utforskar banan (finns inget att utforska) och hur pass skicklig du är på detta spel.

Från varje zombie du dödar får du XP i form av små färgade kulor, oftast gula. Med hjälp av dessa går du upp i nivå och får även poäng som sedan kan spenderas, när som helst eller i slutet av banan, på olika skills man har. Dessa består av: Skill, Vitality, Power och Reach. De alla säger ganska tydligt vad de står för.

Striderna är då ganska enkla, och de blir enklare, naturligtvis, desto högre nivå man är. Tyvärr bjuder stridssystemet inte mycket mer än på hack-’n-slash i detta zombiekaos. Bossarna som man möter delas dock inte på mitten direkt utan har längre lifebars man ska sänka till noll. Efter det försvinner dem bara. Man får ibland möta minibossar med lång lifebar. Ganska så tråkiga och sega att möta. Detsamma gäller de egentliga bossarna, att de är tråkiga att möta och ganska sega.

Det finns inte så många utseenden för zombies i detta spel, men detta lägger man inte direkt märke till så länge man inte studerar dem noga. Det är ganska konstigt att man endast möter manliga zombies. Bortsett från vanliga zombies finns det även andra monstervarelser med människoliknande kroppsbyggnad.

Med äventyrets gång lär man sig nya combos att använda mot sina fiender, men detta endast i syfte att spelet ska se mer varierande ut. Dessa är onödiga och saknar större fantasi och variation i sig.

Det finns ett flerspelarläge för två personer. I detta slipper man att byta mellan de två karaktärer man valt att spela som (det tillkommer fler än Aya och Saki att välja mellan). Roligare att spela blir det dock inte i detta läge då man gärna villa hugga sönder så många zombies som möjligt. Lättare blir det, dock.

Hur är kontrollen? Den är inte alls konstruerad bra. Rörelserna ser inte naturliga ut och ibland kan det se ganska stelt ut, t.ex. när man springer omkring. Kameran, som man kan vrida lite på manuellt är inte den bästa och den pekar nästan aldrig mot den riktning man hade tänkt sig. När man springer in i ett mindre rum får kameran damp och det blir kaos, den vänder sig helt jävla random och det går knappt att kontrollera karaktären.

Ljudet i spelet, vad kan man säga om det? Passande till de tråkiga banorna har det även komponerats tråkig bakgrundsmusik i form av rock/pop med hetsigt actionstuk. Man lägger inte alls märke till bakgrundsmusiken för banorna då de inte alls är så extraordinära. Ljudeffekterna är heller inget att hurra för.

Spelet liknar något gjort till Wii eller helt enkelt något bättre på en PS2. Det har faktiskt en motsvarighet till Wii som är namngett Onechanbara: Bikini Zombie Slayers; varför det har ett annat namn vet jag inte, men det ska tydligen vara samma spel. Om spelet nu gjordes för Wii och sedan inte påbättrades alls för Xbox 360 är ju detta anledningen till att grafiken ser ut att vara från någon generation tillbaka. Som även nämnt innan är banorna inte så detaljerade, vilket skapar en tråkig spelkänsla. Allt är gjort simpelt, bortsett från spelkaraktärerna som är en av de enda bra sakerna i spelet, fastän de är dåligt gjorda. Animationer och allt ser ganska stelt ut. Det enda som ser ut att vara lagt mer jobb på är animationerna till spelkaraktärerna, vilka ser en aning smidigare ut än övriga animationer.

Efter många strider mot zombies blir ditt svärd såklart dränkt i blod, vilket man blir tvungen att skaka av för att kunna fortsätta strida, annars finns det risk att en zombie tar tag i ditt svärd och du blir tvungen att få loss det. Man kan se detta på en blodmätare i form av ett svärd vid sidan om livet. Under denna syns det även ett litet porträtt av karaktären man är, som sakta fylls med rött kontrast. När detta är fyllt till max träder du in i någon form av rage mode då du kan döda de flesta fiender med enbart ett hugg. Dock så får du betala med ditt liv och kan alltså inte vara i detta läge alltför länge.

Items kan vara rätt användbara, då du inte är helt overpowered. Med en del kraftfullare attacker krävs det att betala med en del av sitt liv för att utföra, som tidigare nämnt. Det finns items som ger dig liv, ökar en av dina skills under en viss tid och något att återuppliva den sekundära karaktären med ifall en av dina två valda spelkaraktärer dött, också ett item som avslutar rage mode.

Något som är ganska roligt i spelet är, under de onödigt många (ibland långa) loading screens som uppkommer ibland när man går vidare i en bana, inför bossfighter och konversationer mellan karaktärer, ett sött litet minigame i 8-bitar som man får roa sig med under den tid spelet laddar. I detta får man spela som en liten variant av Aya, och möta mängder med zombies i 2D att kötta. Här är det bara att spamma på med X, ladda in en ultimat attack genom att hålla in X för att döda flera åt gången, utan att dö.

En dress-up-hörna för customize:ad klädsel för karaktärerna finns – fan service, jippi. Här kan man, med kläder man fått i varje bana, klä om karaktärerna och skapa sexiga custom sets att välja bland inför en bana att sedan springa runt i och dränka sig i allt blod. Om man vill kan man springa runt i enbart underkläder.

Åt vilka riktar sig spelet till om det nu är så dåligt i alla aspekter? Folk som gillar beat-’em-up, ser beat-’em-up som beat-’em-up, inte bryr sig  vad de dödar, bara man gör vad man brukar göra i sådana här spel. Också självklart åt den publik som är fångade av själva konceptet, detta med zombies och lättklädda kvinnor. Detta är även ett spel för dig som gillar svåra utmaningar, vad det gäller alla achievements i spelet, även kallade quests. De flesta är s.k. utmaningar/quests som är uppbyggda i tre steg. De går ofta ut på att t.ex. döda 200, 300 och 400 zombies i en bana och liknande saker i tre steg. Det som är svårt med dem är att de inte går att dra ut mellan två olika banor utan måste utföras på en och samma bana, dessutom finns det en del som är helt omöjliga att få på en del banor och är då begränsade till specifika banor. Efter att man klarat av ett steg av en sådan här utmaning står det på ett ganska så icke-konkret ungefär hur man ska göra för att avklara detta. Detta gör då många utmaningar ganska svåra att klara av, så länge man inte vet exakt hur det ska gå till. Man får helt enkelt ta hjälp av guider på nätet.

För att summera upp det hela är detta ett spel för dem som tycker att konceptet verkar skoj och gillar beat-’em-up i 3D av detta slag. Gillar du att spela spel som innehåller sexiga spelkaraktärer är detta också något för den publiken. Ett spel som failar i alla aspekter. Hur kan något sådant här faila så hårt? Hela idén låter ju dömd att misslyckas, men kanske inte såhär mycket som i detta spel.

—————————————————————

+ Roligt minigame i loading screen
+ Underhållande de första minuterna
+ Fräckt koncept (som tyvärr failar)
+ Good-looking girls (most of ‘em)
————————————————

- Hemsk grafik
- För kort
- Saknar fantasi
- Tråkig musik

—————————————————————

Imorgon är det spelträff mina vänner. Förhoppningsvis visste ni alla det redan, eller kanske ni hade glömt det? Oavsett så vet ni det nu. Alla som kommer blir automatiskt bra och fina människor med en massa framgång att vänta. Du kommer väl? Du är väl ingen förlorare heller? Tänkte väl det.

För mer information angående spelträffen så hänvisar vi er till det tidigare inlägget angående träffen, det finns att hitta precis här under i en vacker länk. Har ni övriga frågor angående träffen så är det bara att höra av er på forumet, via mail eller titta in på vår facebook-sida. Vi ses imorgon allihop!

Information om spelträffen!

Efter en lång strid mot Satan, mörkret, Sauron, Rymdimperiet och PlayerP, har EA äntligen besegrat Hatets Korståg, och avlivat Dice:s Mirror’s Edge 2, som inte kommit längre än till prototypstadiet. En prototyp visades upp för EA, men de valde att inte fortsätta utvecklingen. Att man har lagt Mirror’s Edge 2 åt sidan för att utveckla Battlefield 3 är inte en särskilt långsökt tanke.

Detta är kanske bara en vinst i det långa kriget mot mörkret – men det är en vinst.

Glöm drömmarna om Mirror’s Edge 2 [press2play.tv]

Jag älskar Cave Story. Det finns så mycket bra med spelet som bara gör en lycklig. Spelet släpptes gratis 2004 till PC och har sedan dess även fått en remake till Wii. Nu är det dock dags för spelet att göras om ännu en gång. Den här gången från grunden. Till 3DS!

Spelets grafik kommer alltså att uppdateras helt och hållet och ta steget till att bli en 3D sidescroller. Det kommer att läggas till nya hemligheter, platser och annat trevligt som kommer att ge även de mest trogna fans att njuta av äventyret ännu en gång. I alla fall om vi ska tro utvecklarna på den punkten.

Spelet kommer att släppas på kassett, alltså inte för nerladdning den här gången, till 3DS under sommaren det här året i Amerika. Förhoppningsvis ligger inte releasen för spelet allt för långt borta för oss, men vi får väl se (3DS är regionslåst).  Men nu är det väl ändå dags för en uppföljare till Cave Story? Var lyckliga, de funderar faktiskt på det. Åh lyckliga stjärna!

Jag tänker inte säga mycket mer, utan hänvisar istället till intervjun med spelets utvecklare som finns i slutet av inlägget. Helt klart värt att ta en titt på. I am excited! Are you excited? Excited!

Cave Story announced for 3DS [gamesradar.com]

Datum: 22-24 Februari (Tisdag – Torsdag)
Plats: Brandstationen “Landsvägen 29 B, 274 50 Skivarp”
Frågor/info: mail.superretrobros@gmail.com

Det är dags mina allihop! Vänner, spelträffare, SRB-anhängare, är ni redo för ännu en spelträff i de blödande tummarnas tecken? Självklart är ni det. Speciellt nu när det faktiskt är Super Retro Bros 5 års jubileum. Det stämmer bra, vi har nu funnits i hela 5 år och framtiden ser bara ut att ge ännu mer spelträffar och awesomeness. Vi tackar er alla ni som varit med oss de här åren och hoppas att ni kommer vara det även i fortsättningen. Ni är awesome! Självklart kommer detta att innebära tårta och annat trevligt. Se fram emot det det små barn. Spelträff för hela familjen!

Var kommer vi att vara?

Platsen för spelträffen kommer att vara Skivarp, som bara ligger en bit utanför Skurup. I Skivarp kommer vi sedan att vara på brandstationen “Landsvägen 29 B, 274 50 Skivarp”. Den är belägen mitt i byn, och bör inte vara allt för svårt att hitta för er små barn. Bussarna från Skurup stannar precis utanför den. Tåg- samt busstider kan ni hitta på Skånetrafikens hemsida. Tryck på länken här för att se en bild på brandstationen;
-bild länk-

När ska vi vara där?

Som sagt så är datumet vi ska vara där från den 22 till den 24 Februari. Vi kommer alltså att vara där och spela skiten ur våra tummar från tisdag till torsdag i slutet av månaden. Dörrarna öppnas som vanligt runt kl. 13.00 på tisdagen och vi kommer därefter att lämna lokalen efter städning runt klockan 13-14.00 på torsdagen. Det är självklart ok att komma när som helst under den här perioden, så välkomna in.

Hur fan tar vi oss dit då?

För er som väljer att komma med tåg in till Skurup så är det bussar som gäller. Bussarna går precis bredvid stationen, spår 1, i Skurup. Det är busslinjerna 305 samt 308 ni är intresserade av. De kommer att ta er till Skivarpstorg, vilket är precis där lokalen är. Kolla Skånetrafikens hemsida för att få mer korrekta tider för när bussar samt tåg avgår.

För er som kommer att ta er fram med bil så finns det, för er som behöver det, en vägbeskrivning från Skurup till Skivarp här nedan. Jag hoppas att det ska underlätta det för er att hitta till spelträffsplatsen i alla fall. Vi ses där everyone!
Visa större karta

Inträde och medlemskap!

Som vanligt har vi en trevlig liten prislista för inträde samt medlemskap. Om ni är nykomlingar till vår fina sekt spelförening så är det en mycket bra idé att ta en liten titt på det här. Mycket nöje mina vänner.

Avgifter för spelträffen!

Medlemskap:
50kr för ett års medlemskap

För medlemmar:
50kr i inträde varje spelträff

För icke-medlemmar:
80kr i inträde varje spelträff

Annat bra att tänka på!

Utöver det självklara som något att ligga på, hygienprodukter och pengar till mat så finns det en del andra saker som ni kan tänka på att ha med er. Detta för att göra spelträffen så jävla awesome som möjligt. Läs här nedan för att se lite trevligheter!

Ta gärna med tv-apparater och konsoler, om ni vet att ni kan göra det.

Det har hänt på tok för många gånger att vi inte har haft tillräckligt med tv-apparater förrän senare på dagen. Det funkar helt klart, men vi vill helst undvika det så mycket vi kan. Så om ni vet att ni kan ta med er tv-apparater eller konsoler så tveka inte. Det är bättre att ha för många än för få. Er uppoffring kommer att belönas! (faktiskt, vi lovar!)

Brädspel, kortspel och annat trevligt.

Det uppskattas också om ni tar med er brädspel, kortspel och andra spel av snarlika typer. Tidigare har det varit väldigt populärt att spela exempelvis Junta och Munchkin på spelträffarna, och vi tror absolut att det hade uppskattats om någon tog med sig något. För tillfället har SRB inga egna brädspel tillgängliga utöver det fenomenala Sei-Shin, så det hade definitivt varit fantastiskt om någon ville ta med sig något. Vi har dock 16 Pokémon-kortlekar som är redo att bli använda av er på en gång.

Tv-spel och handkontroller.

Självklart behöver vi något att spela också, så var inte blyga det är bara att fylla väskan till toppen av spel. Handkontroller har också visats vara något som behövs när man ska spela en eller flera på konsolerna. Ta gärna med mer än en kontroll då det kan vara ganska trevligt om det finns att lånas ut till andra underbara människor. Gamecube-kontroller brukar det vara ont om, och det uppskattar vi extra mycket om det finns fler av. Alla format är dock varmt välkomna och kommer att uppskattas.

Donkey Kong Country Returns
Plattform: Nintendo Wii

Jag har spelat apa i flertalet timmar, och jag älskar det. Min Wii har fått köra på hårdvarv och allt detta för att vår favoritprimat äntligen är tillbaka.

Donkey Kong Country Returns är ännu ett påhitt av Nintendo, där man väljer att gå tillbaka till seriens glansdagar, och resultatet blev därefter. Numera välkända Retrostudios står för design och skapande, vilket bara kunde resultera i kvalitet och underhållningsvärde på topp.

Spelaren tar kontroll över Donkey Kong och hans lilla kompanjon Diddy Kong, två banan-älskande apor, som båda är extremt karaktäristiska. Diddy Kong får extra poäng för sin partiska hatt. Donkey Kong däremot har en röd slips, men detta är inte någon relevant faktor när man vill knocka ner fiender. Vår aphjälte är även utrustad med gigantiska muskler, vilka han utnyttjar väl, medan Diddy Kong innehar en liten raket på sin rygg. Raketen får radarparet att sväva en mindre sträcka när de befinner sig i luften, vilket kommer till nytta många gånger under resan genom världarna.

Handlingen är simpel, och det behövs inte mer, då en story verkligen inte är det centrala i ett tvättäkta Donkey Kong Country. En Elak hög med så kallade ”Tikis”, hypnotiserar alla djur på DK Island och snor alla bananer, vilket självfallet retar upp våra hjältar avsevärt. Primaterna är således tvingade att slå sig genom en hel hop med fiender och bossar i ett flertal olika världar. Världarna representerar olika platser på DK-Island och har alla egna spännande teman. Du börjar i skogen och fortsätter sedan därifrån i jakt på banantjuvarna.

När jag då traskar runt i de olika världarna, på stränder, i skogar och i grottor, noterar jag hur underbar musiken är. Välkomponerade och trevliga melodier, som verkligen ger den rätta känslan. Många melodier är uppiffade versioner från de gamla originalen, men funkar självfallet mycket väl.

Nya inslaget med raketen är också intressant. Detta moment går ut på att akta sig för hinder genom att lyfta eller sänka raketen. Efter okänt antal misslyckande och en del svordomar insåg jag hur man faktiskt skulle använda sig av raketen, och anser numera att dessa banorna är mycket underhållande. Momentet kan vara skoningslöst vid vissa tillfällen men medför mycket action och mer utmaning än många av de andra banorna.

Klassiska saker återfinns också i spelet och däribland kan nämnas banorna där man åker i gruvvagnar. Jag avskyr verkligen allt som har med dessa gruvvagnar att göra, då de är 100% oförlåtliga. Du hoppar en millimeter fel, vilket resulterar i aggression och minskat antal liv. Märk väl att jag har extra mycket problem med dessa moment då jag är totalt värdelös på plattformsspel. Ett annat återkommande moment är när Donkey Kong rider på en noshörning. Inget som händer flertalet gånger i spelet, och tur det då det inte är jätteskoj.

SuperGuide – Lite överdrivet
Sen har vi det här med Super Guide. Super Guide är ett sätt att få ”hjälp” när man förlorat ett visst antal liv på samma bana. Väljer du super guide, kommer en annan apa vid namn Super Kong och spelar hela banan till dig så att du kan komma vidare. Man har dock tänkt till och lagt in att alla bokstäver, pusselbitar och dylikt, som Super Kong samlar på sig inte blir dina. Visst för att Super Guide kan vara ett bra komplement till yngre spelare, men jag anser nog att den endast hade kunnat visa ”hur” man tar sig genom en bana på lättast vis.

Originalet Donkey Kong Country, som släpptes till Snes, är fortfarande ett mycket bra spel och Donkey Kong Country Returns känns, som en trevlig återkomst. Det nya Wii-spelet känns välarbetat och är bättre än vad jag förväntade mig. Detta kommer säkerligen bli en klassiker, om än så stor som originalet, men definitivt värt att kolla in om man är sugen på riktigt grymt och underhållande plattformsskoj.

—————————————————————

+ Underhållande plattformsmagi
+ En välbalanserad svårighetsgrad
+ Mycket variation
+ Musiken är i en klass för sig själv
————————————————

- Tråkiga bossar
- För mycket gruvvagnar

—————————————————————

Amerikanska Amazon listade ett kort tag (men har sedan tagit ner) en specialutgåva av InFamous 2, kallad ”Hero Edition”, och den innehåller det mesta som vi har kommit att förvänta oss från specialutgåvor. Det hade väl varit ganska passande med en ”Antagonist/Anti-Hero/Stygging Edition” också, men något sådant har vi inte hört talas om. Hero Edition inkluderar:

• 21 cm hög staty av Fule
• Ett paket nedladdningsbara krafter/vapen, likt de ganska dåliga Megawatt Blades som man fick i första spelets samlarutgåva
• En miniserie baserad på det första spelet, som hade en ganska bra plot twist och en i övrigt värdelös story
• Spelets musik, som förhoppningsvis inte suger lika mycket som föregångarens

Självklart skrev jag bara denna nyheten för att kunna thrasha InFamous och Cole. It’s what I do.

inFAMOUS 2 ‘Hero Edition’ revealed and detailed [destructoid.com]

Igår skrev jag att mail till Naughty Dog angående Uncharted 4. Jacob tyckte att jag skulle posta det på hemsidan. Läs vidare, mina vänner…

Hi.

I am a big fan of both the Uncharted titles. Terrific games, in almost every single way (something I’m pretty sure you are used to hearing by now). However, there is one area where I believe you could make some improvements. I think you might have heard this elsewhere as well, but quite a lot of players find that the games ”jump the shark” slightly in the final acts, with, you know, the demons and paradises and azteks and all that. I do not think you should dispose of these elements, but I must share my thoughts on how they should be approached in future titles.

I understand that the scenario for the final act of Drake’s Deception is probably already planned and maybe even being created, but as I expect the third entry in the series to be another amazing title of unpreceeded quality, I will assume that there will someday be an Uncharted 4. I feel confident that the following suggestion is by far the most fitting closure of Drake’s next big adventure:

Dinosaurs.

Just think about it for a moment. Fucking dinosaurs. Raptors chasing you through the jungle, triceratops versus armored vehicles, pterodactyles attacking from the skies. The final boss: a Tyrannosauros Rex. And seriously, what does this generations of video games lack? Demons? Nah. Aliens? …No! Space Marines!? ZOMBIES!? OF COURSE NOT, IT LACKS DINOSAURS. Naughty Dog can bring salvation to a thousand hungry stomaches, you can lead a revolution in game design, you can be the one studio that dared avoid the clichés and show the whole industri the might of this planet’s former rulers! Naughty Dog shall forever be remembered as the studio who made not only Crash Bandicoot, not only Jak, not only Uncharted, but also made the dinosaurs an icon among gamers!

Look at this. Look at it! Is this not what Uncharted is meant to be!? Is this not the culmination of epic, awesome, and glory? Now, WHY ARE YOU STILL READING THIS? Get Drake’s Deception finished, and do a bloody good job at it (as I’m damn sure you will!), and then get working on some dinosaur AI!

Sincerely,

Lukas Joley

Aspiring game designer, future employee at Naughty Dog