Scott Pilgrim Vs. The World: The Game
Plattformar: Xbox 360 och PlayStation 3
Efter att ha hört den fantastiska 8-bitarslåten Another Winter av Anamanaguchi på en hemsida stannade nästan allt – detta lät bara för bra. Med detsamma tog man reda på varifrån denna hade sitt ursprung, och spåren ledde till spelet Scott Pilgrim Vs. The World: The Game.
Baserat på de grafiska romanerna Scott Pilgrim av Bryan Lee O’Malley, sedan 2004, skapar Ubisoft nu en TV-spelsvariant av Scott Pilgrim-serien; Scott Pilgrim Vs. The World: The Game. Spelet är baserat på filmen med samma titel, som har svensk premiär på fredag.
Spelet för en tillbaka till de gamla 8- och 16-bitarserorna, ett ”beat-’em-up” med inslag av RPG med liknande spelkänsla och koncept som det gamla River City Ransom, 1989, och liknande dagens Castle Crashers, 2008. Passande till pixelgrafiken får man njuta av häftiga låtar av Anamanaguchi i 8-bitarsljud. Mycket trevlig musik, måste jag säga. Denna klassiska spelgenre tillför en nostalgi för de som var med om NES- och SNES-erorna; ett typiskt side-scrolling beat-’em-up liknande dåtidens.
”Scott Pilgrim är kär i flickan Ramona, men detta har sina konsekvenser. Ramona har nämligen sju stycken onda ex som Scott Pilgrim måste besegra för att vinna Ramona.”
I ett, sorligt nog, kort pixeläventyr får Scott Pilgrim och hans vänner ta sig genom sju banor för att nå de onda exen i slutet av varje. Trots sin korthet njuter man ändå från början till slut. Varje bana har sitt unika tema representerande exet för den banan. Banornas byggnadskoncept skiljer sig därför en hel del från varandra. Exempel på teman är: snöstad, Hollywood-liknande ställe, tåg, asiatisk byggnad etc. Tyvärr så är det brist på fiender med olika utseende. Skulle tippa på att det finns ett tjugotal olika sprites, kanske närmre trettio, som används flera gånger i de olika banorna.
Navigering från bana till bana tar plats på en liten karta för de olika nivåerna, något typiskt för äldre spel av denna variant. Härifrån kan man välja att gå in i början eller mitten av varje bana man klarat av.
Mitt intryck av handlingen skriker bara B – alltså, inget som låter så märkvärdigt – andra kanske menar på att handlingen är väldigt awesome. Den känns väldigt enkel och inte så väl genomtänkt, men den läggs upp på ett häftigt vis ändå. Bra spel behöver trots allt inte så märkvärdiga handlingar.
Redan på titelskärmen får man lyssna till en låt av power, något heroiskt som ger en hopp – en mycket bra inledning på spelandet.
Då man startar sitt äventyr får man ingen information om vad allt rör sig om; man bara slängs in mitt i en bana, en värld där det snöar. Naturligtvis kände jag till handlingen sedan tidigare, men tyckte att den kunde presenteras på något vis då man börjar spela. Senare fann jag öppningstemat till spelet, en sådan filmsekvens som spelas upp innan/om man väntar i intro-screen ett tag. Denna förklarade det hela, simpelt men flashigt.
Spelet tillför i princip inget nytt till spelvärlden, det är mer ett helt okej spel som bringar nostalgi till sinnet. Men, spelet är inte dåligt bara för att det innehåller väldigt mycket kopierat från tidigare spel, som River City Ransom, där de bl.a. tagit affärs- och nivåsystemet.
Nivåsystemet är lite småkrångligt. Högsta nivån är 16, men att nå denna nivå har ingen annan gynning för spelaren än varje ny teknikkombo man lär sig (en för varje nivå). Men, sedan har man också ett par stats: Strength, Defense, Willpower och Speed att öka i nivå (max 100). Nu går man inte upp i nivå i någon av dessa när man går upp i vanlig nivå, utan man måste köpa till sig nivåerna. Detta gör man genom att samla på sig pengar som fiender droppar och sedan köpa items i affärer. Efter att man köpt ett item, som vanligtvis ger liv, får man information om hur mycket av varje stat den ökar. Detta står konstigt nog bara efter varje gång man köpt ett item, det står ingen annanstans. Man blir då tvungen att komma ihåg vilka items som ger vilka stats när man vill öka dessa – mycket irriterande och ett dumt koncept. Den långa laddningstiden mellan varje item man köper är rätt irriterande. Detta gör att den planerade korta visiten i affären, bara för att fylla på liv, blir något längre än väntat. Något som drar ut på spelet?
Nu till fighting-systemet, som jag tidigare nämnde liknar River City Ransoms och Castle Crashers (även väldigt likt många andra). Man tar sig framåt i en side-scrolling-bana där man kan gå upp, ner, höger, vänster och snett upp och ner – ja, i princip alla håll. Du kan använda nästan allt som ligger på marken som vapen (fiender tappar även vapen), antigen att kasta eller att slå med. Fienderna varierar sig i beteende och utseende. Det finns de stora kraftiga typerna som är lite svårare och de mindre vanliga. En del fiender är glada för att kasta saker och andra mer inriktade på närstrid, samt de som har skjutvapen, d.v.s. fiender som håller avståndet från dig.
Svårighetsgraderna skiljer sig mycket från varandra, även svårighetsgraden från bana till bana. Jag tycker att spelet är väldigt obalanserat även på en specifik svårighetsgrad. Senare i spelet blir man t.o.m. tvungen att maxa alla sina stats för att ha chans (känns lite halvdrygt). Fienderna skiljer sig mycket från varandra, man märker detta stort när tidigare fiender blandas med senare i samma strid. Det är även väldigt utmanande på den lättaste svårighetsgraden (spelet består av tre olika grader). En konstig sak med spelet är att fienderna är lika svåra när man spelar co-op (upp till fyra spelare) som de är när man spelar ensam. Co-op ser inte så mycket försvårat ut mer än att de lagt till en och annan extrafiende här och där. Alltså är det mycket enklare att spela flera spelare.
Scott Pilgrim tycker jag lägger sig i samma hög som sina förebilder – det har en bit kvar att klättra. D.v.s., det finns inte mycket som direkt utmärker spelet och gör det speciellt. Det enda som jag i så fall tycker är extraordinärt är musiken av Anamanaguchi, som får ett stort plus av mig, för att den har sådan power i sig och är trevlig att lyssna på och skapar en bättre spelkänsla. Musiken kan vara en av de största anledningarna att köpa spelet, faktiskt.
Striderna är helt okej men har sina obalanserade sidor som går kraftigt upp och ner i vågor. Gör det hela mycket lättare ifall man är flera som spelar.
Grafiken är väldigt bra formad i dess 8- och 16-bitarsstil. Smidigt och liknande ett äldre spel som det försöker efterlikna, samtidigt ser det ändå inte så gammalt ut och passar lika bra i nutid som tidigare.
Ett helt okej spel för dig som letar efter ett beat-’em-up, RPG-aktigt spel att fördriva tid med; antingen med vänner eller också dig själv. Lite kort, ett minus, men skapar möjligheten för den som gillar att spela om ett antal gånger. Kontrollerna är det inget fel på, bara i början då man nästan inte har några tekniker alls – men de kommer under spelets gång. Handlingen och gameplay:et blir ganska enformigt efter ett tag, men kan tas. Utöver det är det ett bra spel!
Loading ...
Inlägg (RSS)